Exterminate!

Nu ska jag skriva om Battle Royal - igen.
Tvåan då, som jag såg igår. Ettan har jag inte sett men jag har hört att den ska vara dålig, så när jag såg att tvåan stod i bokhyllan kunde jag såklart inte låta bli den. Som de säger i Scream, i tvåan blir det alltid blodigare och mer osannolikt. Som regel är den alltid sämre, och det gäller nog även för Battle Royal. Hoppas jag, för om det är så att ettan är sämre än tvåan då... tja... Detta skriver jag nog mest bara för att jag inte vill att någon ska tro att jag tycker att Battle Royal är en bra film (fast det var roligt att kolla på den *peep peep*).

Egentligen tänkte jag gnälla på att ingen har dött i Battle Royale II när det gått 15 minuter, fast precis när jag skulle skriva det så dog den första. Shintaro hette han, may he rest in peace. Nu kommer den andra dö snart, av ett halsband. Knäppaste filmen någonsin. Jepp, nu dog hon. Samtidigt som hon rusade genom rummet och skrek "MAMMA!", sedan sprängdes halsen.
Vilka är oddsen att samma snubbe som spelar Light i Death Notes live-action filmer har huvudrollen i den här? Vilka är oddsen för att jag ens skulle känna igen honom? Vilka är oddsen för att det inte är mentalt sjuka som gjort den här filmen? Inte stora, men det spelar ingen roll för det är nog så sant.

Nu har 16 stycken dött på rad så nu kan jag sluta gnälla på avsaknaden av blod och dåliga omkullfallningar.

Idag var jag ute och pölsade i snön med Mimmi Mus i släptåg. Hon ville mest bara stanna och tugga på vissna grässtrån hela tiden, man kan ju tro att jag svälter henne. Vilket jag säkert gör också, om man vill ha hennes åsikt då va.
Samtidigt som jag och mina läckande Graningekängor kämpade oss genom snön så kom Ramones - What A Wonderful World upp på iPoden.

Det passade väldigt bra kan sägas. Inte för att använda klyschor såklart, men det var så vackert så.

Kolla, om ingen stoppar mig så blir det snart fotoblogg av detta.
Vad jag ville säga om Ramones här då, var inte bara att deras rockiga version av ovannämnda låt är nice, utan också att de väldigt bra. Då menar jag inte på det sättet att jag springer runt med Ramones t-shirtar och skriker "Ramones rockar" som en del andra tagit sig till att göra. Man vill ju inte smälta in liksom.
Däremot skulle jag gärna gå runt med en t-shirt där det stod "My brain is hanging upside down", eller "The KKK took my baby away". För det är det som är grejen med Ramones, de har de absolut sjukaste låttexterna som jag någonsin stött på.
Andra exempel som Chain Saw, Howling At The Moon, I Am Seeing UFOs och Now I Wanna Sniff Some Glue. För att inte tala om Baby I Love You.

Jag har en stor skräck i livet.
Varje gång som jag är ute i skogen så tänker jag på det och så fort jag hör en kvist som knakar så tror jag att det är ute med mig. Antagligen har det att göra med att mamma och pappa alltid sagt till oss systrar att vara försiktiga och att det absolut farligaste som kan hända är om man hamnar mellan mamman och barnen.
Ungefär som när farmor och farfar alltid sa till oss att ha knäckebröd i stövlarna när vi gick i skogen för att om man blir anfallen av en grävling så tror den att benet går av när brödet knastrar. Om nu grävlingen skulle anfalla alltså.
Jag hade en kort period då jag frukatde grävlingar, men det gick över när jag år efter år aldrig fick träffa någon till, min besvikelse.
Däremot har jag träffat vildsvin både en och två gånger. Tre till och med, och det är bland de läskigaste ögonblicken i mitt liv.
Första gången var jag nio och jag skrittade ut på min lilla ponny i skogen. Plötsligt stelnade hon till, jag hör ett svagt grymtande och något stort och mörkt rör sig i buskarna. När den får syn på oss så flyr den för livet iväg i skogen, men inte förräns jag vänt ponnyn och förvandlat vår lugna skrittur till en skenande flygt över den smala grässtigen.
Vi överlevde utan några bistående men.
Nästa gång var inte så dramatisk, det var faktiskt bara för några månader sedan, i maj. Jag hade sovit över hemma på min lediga dag och körde hemifrån klockan fem på morgonen för att hinna till jobbet. När jag kommer runt en kurva bara ett par hundratal meter från huset så står det en jättestor svart varelse vid vägkanten. Först tror jag att det är en hund, sedan tror jag det är ett rådjur. Till slut när jag inser vad det är så spärras mina dåsiga ögon upp till gigantiska klot värda bambi och tvärnitar bilen. Fast hur skraj jag än var så var nog den där räddare insåg jag snabbt när den tog till flykten över stenmuren, men ett tag var jag bombsäker på att den ville hoppa upp på motorhuven och döda mig.

Senast var i juli uppe vid sommarstugan och inte alls dramatiskt. Jag och Milou, våran hund var ute och gick när hon plötsligt stannar och kollar på något till vänster på fältet. När jag får syn på dem så är de nästan inne i skogen, det var sugga och massa kultingar.
Även om jag hatar vildsvin så får jag inse att de inte är skräckinjagande, monsterätande odjur. Men de är fortfarande ohyggligt fula och läskiga, och varför går det inte bara att skjuta dem? Varför hade man uppfödning på dem överhuvudtaget, de är inte goda att äta liksom! Dah.