500 000 guns wouldn't be enough
Jag har en stor skräck i livet.
Varje gång som jag är ute i skogen så tänker jag på det och så fort jag hör en kvist som knakar så tror jag att det är ute med mig. Antagligen har det att göra med att mamma och pappa alltid sagt till oss systrar att vara försiktiga och att det absolut farligaste som kan hända är om man hamnar mellan mamman och barnen.
Ungefär som när farmor och farfar alltid sa till oss att ha knäckebröd i stövlarna när vi gick i skogen för att om man blir anfallen av en grävling så tror den att benet går av när brödet knastrar. Om nu grävlingen skulle anfalla alltså.
Jag hade en kort period då jag frukatde grävlingar, men det gick över när jag år efter år aldrig fick träffa någon till, min besvikelse.
Däremot har jag träffat vildsvin både en och två gånger. Tre till och med, och det är bland de läskigaste ögonblicken i mitt liv.
Första gången var jag nio och jag skrittade ut på min lilla ponny i skogen. Plötsligt stelnade hon till, jag hör ett svagt grymtande och något stort och mörkt rör sig i buskarna. När den får syn på oss så flyr den för livet iväg i skogen, men inte förräns jag vänt ponnyn och förvandlat vår lugna skrittur till en skenande flygt över den smala grässtigen.
Vi överlevde utan några bistående men.
Nästa gång var inte så dramatisk, det var faktiskt bara för några månader sedan, i maj. Jag hade sovit över hemma på min lediga dag och körde hemifrån klockan fem på morgonen för att hinna till jobbet. När jag kommer runt en kurva bara ett par hundratal meter från huset så står det en jättestor svart varelse vid vägkanten. Först tror jag att det är en hund, sedan tror jag det är ett rådjur. Till slut när jag inser vad det är så spärras mina dåsiga ögon upp till gigantiska klot värda bambi och tvärnitar bilen. Fast hur skraj jag än var så var nog den där räddare insåg jag snabbt när den tog till flykten över stenmuren, men ett tag var jag bombsäker på att den ville hoppa upp på motorhuven och döda mig.
Senast var i juli uppe vid sommarstugan och inte alls dramatiskt. Jag och Milou, våran hund var ute och gick när hon plötsligt stannar och kollar på något till vänster på fältet. När jag får syn på dem så är de nästan inne i skogen, det var sugga och massa kultingar.
Även om jag hatar vildsvin så får jag inse att de inte är skräckinjagande, monsterätande odjur. Men de är fortfarande ohyggligt fula och läskiga, och varför går det inte bara att skjuta dem? Varför hade man uppfödning på dem överhuvudtaget, de är inte goda att äta liksom! Dah.
Varje gång som jag är ute i skogen så tänker jag på det och så fort jag hör en kvist som knakar så tror jag att det är ute med mig. Antagligen har det att göra med att mamma och pappa alltid sagt till oss systrar att vara försiktiga och att det absolut farligaste som kan hända är om man hamnar mellan mamman och barnen.
Ungefär som när farmor och farfar alltid sa till oss att ha knäckebröd i stövlarna när vi gick i skogen för att om man blir anfallen av en grävling så tror den att benet går av när brödet knastrar. Om nu grävlingen skulle anfalla alltså.
Jag hade en kort period då jag frukatde grävlingar, men det gick över när jag år efter år aldrig fick träffa någon till, min besvikelse.
Däremot har jag träffat vildsvin både en och två gånger. Tre till och med, och det är bland de läskigaste ögonblicken i mitt liv.
Första gången var jag nio och jag skrittade ut på min lilla ponny i skogen. Plötsligt stelnade hon till, jag hör ett svagt grymtande och något stort och mörkt rör sig i buskarna. När den får syn på oss så flyr den för livet iväg i skogen, men inte förräns jag vänt ponnyn och förvandlat vår lugna skrittur till en skenande flygt över den smala grässtigen.
Vi överlevde utan några bistående men.
Nästa gång var inte så dramatisk, det var faktiskt bara för några månader sedan, i maj. Jag hade sovit över hemma på min lediga dag och körde hemifrån klockan fem på morgonen för att hinna till jobbet. När jag kommer runt en kurva bara ett par hundratal meter från huset så står det en jättestor svart varelse vid vägkanten. Först tror jag att det är en hund, sedan tror jag det är ett rådjur. Till slut när jag inser vad det är så spärras mina dåsiga ögon upp till gigantiska klot värda bambi och tvärnitar bilen. Fast hur skraj jag än var så var nog den där räddare insåg jag snabbt när den tog till flykten över stenmuren, men ett tag var jag bombsäker på att den ville hoppa upp på motorhuven och döda mig.
Senast var i juli uppe vid sommarstugan och inte alls dramatiskt. Jag och Milou, våran hund var ute och gick när hon plötsligt stannar och kollar på något till vänster på fältet. När jag får syn på dem så är de nästan inne i skogen, det var sugga och massa kultingar.
Även om jag hatar vildsvin så får jag inse att de inte är skräckinjagande, monsterätande odjur. Men de är fortfarande ohyggligt fula och läskiga, och varför går det inte bara att skjuta dem? Varför hade man uppfödning på dem överhuvudtaget, de är inte goda att äta liksom! Dah.
Kommentarer
Trackback
