Min musik
Tidigare idag så började jag tänka på vilken märklig musiksmak jag har. Nu borde det visserligen betraktas som igår istället för idag om man ska vara petig.
Egentligen så tycker jag inte att jag började utveckla en vettig musiksmak förrän efter gymnasiet, när jag började lyssna mer på indie eller så kallad "alternativ musik". Inte så att det gör så att jag känner mig coolare nu än innan (eller jo, lite) men det känns roligare att lyssna på och veta saker som inte alla andra gör.
Sedan tänkte jag på att ingen annan i min familj i stort sett alls tycker om samma musik som jag gör, förutom pappa när han lyssnar på Bruce Springsteen. Jag tycker Bruce är rätt bra, han är snygg för att vara så gammal.
Sedan tänkte jag att jag skulle göra ett blogginlägg om detta för jag ägnade verkligen mycket tankekraft åt att fundera ut vad det egentligen var som jag lyssnade på när jag var tonåring. Vad jag kom fram till var att det faktiskt inte hänt så mycket som jag trott under de här åren.
Men vi tar det från början:
Min första skiva någonsin var smurfhits och jag hade alla de tre första skivorna och de gick på repeat på stereon. Min favoritlåt var Grubbelsmurfen (jag gillade Lemon Tree också men förstod ju inte alls vad det var han sa) och jag var väl en sex eller sju år.
När jag var åtta så fick jag Markoolios skiva i julklapp av mormor och ja, jag hade önskat mig den. Vad jag undrar nu är vad han egentligen menar med albumtiteln "Markoolio sticker hårt".
Och sedan kom eran av Spice Girls. Jag snodde min systers skivor och min favorit var Mel C för hon kunde göra häftiga bakåtvolter.
Jag tycker det är lite tråkigt att 5ive har hamnat i skymundan av Backstreet Boys för jag föredrog alltid deras musik. De var lite funkigare och häftigare (men Nick Carter i B.Boys var såklart sååå söt).
Någon gång i femman så blev det töntigt att gilla Spice Girls för nu skulle man lyssna på Westlife istället. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i dem så jag orkar inte lägga upp en bild på dem.
Min redan nämnda syster brukade härma Destinys Child's danser framför TVn och jag tyckte självklart också att de var det coolaste som fanns. Men de var faktiskt bra på riktigt så jag inte skäms för att säga att jag fortfarande lyssnar på dem. Say My Name och Independent Woman part 1 är bland det bästa som finns inom popgenren tycker jag.
Mitt bland all tonårsångest på högstadiet så började jag lyssna på Kent, något som jag gör än idag men då är det mestadels bara de äldre gitarrlåtarna. Jag är inte så förtjust i det som de släppt den senaste tiden.
Ett tag blev jag besatt av den här RnBgruppen. Det gick över efter ett tag.
Egentligen så tycker jag inte att jag började utveckla en vettig musiksmak förrän efter gymnasiet, när jag började lyssna mer på indie eller så kallad "alternativ musik". Inte så att det gör så att jag känner mig coolare nu än innan (eller jo, lite) men det känns roligare att lyssna på och veta saker som inte alla andra gör.
Sedan tänkte jag på att ingen annan i min familj i stort sett alls tycker om samma musik som jag gör, förutom pappa när han lyssnar på Bruce Springsteen. Jag tycker Bruce är rätt bra, han är snygg för att vara så gammal.
Sedan tänkte jag att jag skulle göra ett blogginlägg om detta för jag ägnade verkligen mycket tankekraft åt att fundera ut vad det egentligen var som jag lyssnade på när jag var tonåring. Vad jag kom fram till var att det faktiskt inte hänt så mycket som jag trott under de här åren.
Men vi tar det från början:
Min första skiva någonsin var smurfhits och jag hade alla de tre första skivorna och de gick på repeat på stereon. Min favoritlåt var Grubbelsmurfen (jag gillade Lemon Tree också men förstod ju inte alls vad det var han sa) och jag var väl en sex eller sju år.
När jag var åtta så fick jag Markoolios skiva i julklapp av mormor och ja, jag hade önskat mig den. Vad jag undrar nu är vad han egentligen menar med albumtiteln "Markoolio sticker hårt".
Och sedan kom eran av Spice Girls. Jag snodde min systers skivor och min favorit var Mel C för hon kunde göra häftiga bakåtvolter.
Jag tycker det är lite tråkigt att 5ive har hamnat i skymundan av Backstreet Boys för jag föredrog alltid deras musik. De var lite funkigare och häftigare (men Nick Carter i B.Boys var såklart sååå söt).
Någon gång i femman så blev det töntigt att gilla Spice Girls för nu skulle man lyssna på Westlife istället. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i dem så jag orkar inte lägga upp en bild på dem.
Min redan nämnda syster brukade härma Destinys Child's danser framför TVn och jag tyckte självklart också att de var det coolaste som fanns. Men de var faktiskt bra på riktigt så jag inte skäms för att säga att jag fortfarande lyssnar på dem. Say My Name och Independent Woman part 1 är bland det bästa som finns inom popgenren tycker jag.
Mitt bland all tonårsångest på högstadiet så började jag lyssna på Kent, något som jag gör än idag men då är det mestadels bara de äldre gitarrlåtarna. Jag är inte så förtjust i det som de släppt den senaste tiden.
Ett tag blev jag besatt av den här RnBgruppen. Det gick över efter ett tag.
Det var på högstadiet som jag började intressera mig lite mer för musik och jag fick flera förälskelser som sitter kvar än idag, så som Madonna, U2, Håkan Hellström (självklart), The Cardigans, Gwen Stefani, No Doubt, The Ark, Lars Winnerbäck, Robyn, Mando Diao, Regina Spektor, Britney Spears, Green Day och bara för att krydda till det hela så slängde jag in lite Gyllene Tider också.
Jag gissar på att jag var femton eller sexton när jag upptäckte Oasis och detta är en ganska stor grej för det var det första rockbandet från Storbritannien som jag lyssnade på. Oasis blev min vägledning in till den brittiska djungeln och det är därmed deras fel att jag blir kär i allt och alla som kommer från Storbritannien.
När jag var sexton så tyckte jag att Long Lost Penpal var den finaste och sorgligaste låten som fanns. Allt som Annika Norlin gjorde var fantastiskt.
Under gymnasietiden så började jag i smyg upptäcka musiken från 50- och 60-talet. Det var ju inte särskilt häftigt att lyssna på Chubby Checker eller The Beatles så jag höll det för mig själv.
Att jag var sådär töntigt kändisförälskad i Pete Doherty höll jag också för mig själv men både The Libertines och Babyshambles var så bra så jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Arctic Monkeys hittade jag för två år sedan, något som jag är väldigt glad för. De släpper nytt album när som helst nu tror jag.
Jag gissar på att jag var femton eller sexton när jag upptäckte Oasis och detta är en ganska stor grej för det var det första rockbandet från Storbritannien som jag lyssnade på. Oasis blev min vägledning in till den brittiska djungeln och det är därmed deras fel att jag blir kär i allt och alla som kommer från Storbritannien.
När jag var sexton så tyckte jag att Long Lost Penpal var den finaste och sorgligaste låten som fanns. Allt som Annika Norlin gjorde var fantastiskt.
Under gymnasietiden så började jag i smyg upptäcka musiken från 50- och 60-talet. Det var ju inte särskilt häftigt att lyssna på Chubby Checker eller The Beatles så jag höll det för mig själv.
Att jag var sådär töntigt kändisförälskad i Pete Doherty höll jag också för mig själv men både The Libertines och Babyshambles var så bra så jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.
Arctic Monkeys hittade jag för två år sedan, något som jag är väldigt glad för. De släpper nytt album när som helst nu tror jag.
Så jag tänkte avsluta detta absurpt långa blogginlägg med Gorillaz som jag inte började lyssna på förrän så sent som för ett år sedan. Det är ett typiskt sådant band som jag dissat utan att ens ge det en chans och sedan så visar de sig vara sjukt fantastiskt awesome! Det roliga är att jag inte alls gillade electro (om det nu är det man kan kalla det?) innan men numera lyssnar jag rätt mycket på det.
En sak till. Mannen som faktiskt satte igång mina funderingar i morse. Jag hittade honom på Spotify (vad annars?) och jag tyckte att han hade en så himla märklig och egen stil. Fast på ett bra vis liksom.
Jamie T.
Kommentarer
Postat av: Ella
Kan inte säga att jag håller med om en enda artist där, haha. Gillade Westlife i tio år (jo, ja, okej då - jag gillar dem fortfarande) så jag blir lite sårad när jag läser att du föredrog Five framför dem...
Trackback
