600 sidor...
...och tre månader senare är jag äntligen klar med Neil Gaimans fördömda American Gods. Missuppfatta mig rätt (jag har aldrig fattat det uttrycket men jag har alltid velat använda det) för Gaiman är såklart en grym författare men ibland gick det bara för jäkla långsamt. Dessutom fanns det några instick som jag inte alls förstår hur de skulle vara relevanta för storyn och jag skulle antagligen behöva läsa om hela boken för jag förstår fortfarande inte hur den där gudgrejen fungerade, men en omläsning är inte planerad för att genomföras inom det närmsta decenniet.
Numera har jag istället börjat läsa Tidsparadoxen som är den sjätte Artemis Fowl-boken, jag har för mig att den sjunde skulle komma någon gång i sommar så det är ju lika bra att läsa ikapp det där. Det var ganska stor skillnad att börja läsa Eoin Colfer istället eftersom American Gods var en relativt tung bok för en sådan som mig, även om jag suttit med näsan i historieböcker hela våren. Artemis Fowl är liksom den perfekta antihjälten, äckligt dryg, galet smart och att han mot hans egen vilja lyckas göra gott i slutändan. Lägg på lite svart humor på det och jag är underhållen.
Min bok blev aldrig såhär vältummad men nästintill, efter att jag släpat runt på ett objekt i flera månader så brukar de vara lite halvtrasiga. Jag har ju en benägenhet att råka ta sönder saker.
