Exterminate!

Moshi, moshi!
Nu sticker jag till Östergötland i några dagar, det känns nästan som att jag ska utomlands. Jag kommer ihåg när jag var i Kalmar i några veckor för sex år sedan, då kändes det nästan som att man var i Norrland. Ska man skriva Norrland med stor bokstav förresten? Jag vågar inte göra något annat med risk för att skriva ner dem, ingen vill väl ha liten bokstav liksom.

Tillbaka till poängen, jag har inte varit utanför Skånes gränser på flera månader eftersom jag inte räknar med den gången jag var i södra Halland för tre veckor sedan. Nåja, jag får se till att prata lite redig göingeskånska och lyssna på redig hässleholmsmusik för att klara mig bland saltgurkorna.

hässleholm stavas med liten bokstav förresten.

Jag är en sådan person som inte riktigt tänker på vad det faktiskt är jag tänker på ibland. Om jag ska ge ett exempel så kan jag ta den gången för några veckor sedan när Trains musikvideo flög förbi på TVn, alltså den där gruppen med "hey soul sister" där sångaren ser ut att komma direkt från någon kurs där de lär 40-åriga män hur man raggar på unga tjejer. Typ.
Så när jag då såg den här mannen som stod och diggade så lät det ungefär såhär i mitt huvud: "argh, shit! Logans farsa är på TV! Men vänta var inte han skådespelare? Och han borde ju sitta i fängelse också eller vad var det som hände nu igen...???"
Till slut kom jag fram till att det inte var Aaron Echolls (den läskiga snubben från Veronica Mars) på TVn utan någon helt annan. Bra tänkt där, Maria. Men jag ville faktiskt bevisa min teori genom att visa bilder på hur lika de faktiskt är, dessutom hittade jag bilder på hur Train-sångaren såg ut innan. Den kan få lov att visa att allt faktiskt inte var bättre förr.

     
Vem är vem?
Ja, det kan man fråga sig. Vem vet? Inte jag för jag blir mest bara förvirrad. En ännu mer oseriös detalj är hur Train-sångaren, som också kan benämnas som Patrick Monahan eller bara Pat som vi innefolk säger, har förändrats till comebacken eller vad det nu är de gjort. One hit wonder kanske?

YUM


Detta behöver såklart inte enbart tyda på att jag är virrig, utan även att jag är en nörd.

...och tre månader senare är jag äntligen klar med Neil Gaimans fördömda American Gods. Missuppfatta mig rätt (jag har aldrig fattat det uttrycket men jag har alltid velat använda det) för Gaiman är såklart en grym författare men ibland gick det bara för jäkla långsamt. Dessutom fanns det några instick som jag inte alls förstår hur de skulle vara relevanta för storyn och jag skulle antagligen behöva läsa om hela boken för jag förstår fortfarande inte hur den där gudgrejen fungerade, men en omläsning är inte planerad för att genomföras inom det närmsta decenniet.
Numera har jag istället börjat läsa Tidsparadoxen som är den sjätte Artemis Fowl-boken, jag har för mig att den sjunde skulle komma någon gång i sommar så det är ju lika bra att läsa ikapp det där. Det var ganska stor skillnad att börja läsa Eoin Colfer istället eftersom American Gods var en relativt tung bok för en sådan som mig, även om jag suttit med näsan i historieböcker hela våren. Artemis Fowl är liksom den perfekta antihjälten, äckligt dryg, galet smart och att han mot hans egen vilja lyckas göra gott i slutändan. Lägg på lite svart humor på det och jag är underhållen.

Min bok blev aldrig såhär vältummad men nästintill, efter att jag släpat runt på ett objekt i flera månader så brukar de vara lite halvtrasiga. Jag har ju en benägenhet att råka ta sönder saker.